jag ombads fasta från lunch till frukost av min läkare då jag skulle ta några blodprov. första tiden var det lugnt, frammåt middag började magen knorra, på kvällen värkte magen och jag slocknade klockan hlav nio av utmattning. under natten drömde jag om chips och på morgonen var jag lite yr.
under tiden som hela den här fastan pågick tyckte jag onekligen lite synd om mig, känslor som jag delade med min omgivning, "inte äta på så lång tid? det låter ju inte klokt!". det blev lite ofattbart på något vis.
men så tänkte jag efter. jag dör inte av att vara utan mat i 19 timmar, min kropp tar inte skada på något vis. det enda som händer är att jag blir lite grinig. maten tar vi för givet. den finns där, alltid tillgänglig i dygnetruntöppna affärer. att den kostar pengar är inget vi tänker på när vi kastar en mjölk med utgånget datum.
vi slösar och slänger så fruktansvärda mängder mat att det är rent ut sagt sluskigt.
efter denhär fastan har jag insett att maten inte är given, den fanns där hela tiden för mig och jag visste att efter blodprovet hade jag en burk med frukost som väntade på mig men för många människor är inte tillgången till mat självklar. det är ett privilegium att få välja och vraka bland femton sorters ostar. det är ett i-lansproblem att ens favoritfil är slut.
det finns människor som inte minns när de sist åt, det finns människor som inte vet när maten kommer nästa gång, människor som opereras utan bedövning för hungern gör ondare än något annat. skänk en tanke till dem nästa gång du köper en helt onödig godispåse eller kastar ett kantstött äpple.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar