alla har troligtvis hört talas om the game, att inom datingvärlden spela svårfångad och mystisk. huruvida det fungerar låter jag vara osagt. däremot har jag nu insett varför tamkatter, hundar, hästar och kaniner inte tilltalar mig på något vis när de står där och ber om att bli klappade med sin snällaste min. de är för lättillgängliga.
när jag mötte en rävunge häromkvällen smälte jag och mitt hjärta dog lite när jag såg hen tassa iväg in i skogen igen. detsamma gäller för björnar, rådjur, harar, hjortar, bävrar you name it. jag älskar dom allihop. varför? för att jag har gått i fällan, de lurade in mig i deras famnar med the game. så fort de överger mig älskar jag dom och vill springa efter, ropa att de ska stanna. de är mystiska och svårfångade på bästa sätt.
så kära tamkatt, nej jag vill inte klappa dig, sluta tjata! och kära lodjur, jag vill klappa i samma stund som du försvinner in skogen! vad säger då detta om mig? jo jag är en tamkattsjävel som bara ber om att få klappa. men om alla var lodjur, då skulle ingen vilja vara i närheten av någon och det vore ju negativt. stor förvirring. vore det inte lättare om alla bara var enhörningar istället?
ps. fantastic mr fox är bästa djurfilmen. bästa filmen alla andra kategorier också. ds.
ps2. om någon har en björn till övers, skicka till sluskan slurresson, grislunden 12, grisegård. ds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar